I media och av flera politiker får man ofta höra att Sverige är bra när det kommer till miljö- och klimatpolitik. Experterna säger precis tvärt om.

I veckan kom Klimatpolitiska rådets årsrapport för 2019, som granskar hur det går med Sveriges mål att nå noll-utsläpp till år 2045, och den bekräftar att Sveriges klimatpolitik inte räcker för att nå målen.

Innan vi går in på rapporten från 2019, kommer här lite bakgrund om det Klimatpolitiska rådet:

Klimatpolitiska rådet bildades den 1 januari 2018 med uppgift att utvärdera hur regeringens samlade politik är förenlig med de klimatmål som riksdagen och regeringen har beslutat.

Det här står i rådets första rapport från 2018:

” I juni 2017 beslutade riksdagen om ett klimatpolitiskt ramverk för Sverige med stöd av en mycket bred majoritet av riksdagens partier. Ramverket innehåller tre delar: långsiktiga mål, ett planerings- och uppföljningssystem samt ett klimatpolitiskt råd. Delar av ramverket är reglerat i en klimatlag. Det övergripande målet i det klimatpolitiska ramverket är att Sverige senast år 2045 inte har några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp. Ramverket innehåller även etappmål på vägen mot det långsiktiga målet.”

Vidare står det i rapporten 2018:

” Uppdraget att granska regeringens samlade politik understryker klimatfrågans breda och tvärsektoriella karaktär. Att nå målen om ett fossilfritt samhälle utan några nettoutsläpp av växthusgaser inom 25 år innebär en omfattande samhällsförändring i ett komplext samspel mellan mängder av olika faktorer, aktörer och drivkrafter. Klimatfrågan spänner därmed också över i princip samtliga vetenskapliga fält. Det klimatpolitiska rådet består av personer med bred tvär- och mångvetenskaplig kompetens inom naturvetenskap, samhällsvetenskap, humaniora och teknikvetenskap. Till sitt förfogande har rådet ett kansli med tre heltidsanställda.”

Rådet består alltså av experter med ett brett mandat att utvärdera regerings samlande klimatpolitik och är politiskt oberoende. Ni kan läsa mer om rådet och deras arbete på deras hemsida.

Det man bör ha med sig, innan man läser Klimatpolitiska rådets rapport är att:

Målet för Sverige att vara fossilfri till 2045 räcker INTE för att leva upp till Parisavtalet och begränsa uppvärmningen till under 2 grader.

Tidningen Effekt intervjuade professor Johan Rockström angående Sveriges Klimatmål hösten 2018, och Rockström sa följande till tidningen:

” Inom ramen för den nya svenska klimatlagen, bör nu en vetenskaplig kommission omedelbart sättas upp för att uppdatera Sveriges utsläppsminskningsmål. Det finns starkt vetenskapligt stöd för att dagens mål – netto-noll utsläpp 2045, inte räcker.”

I artikeln går det att läsa att för att leva upp till Parisavtalet så bör Sverige ligga på netto-noll runt 2030, enligt WWF:s experter. Klimatpolitiska rådet har dock inte till uppgift att värdera målet, eller utvärdera hur målet förhåller sig till andra länder eller nationella samarbeten.

Man bör också ha med sig att utsläppen som diskuteras i rapporten i huvudsak är territoriella utsläpp. Hade man räknat med de konsumtionsbaserade utsläppen hade bilden sett ännu värre ut, eftersom de utsläppen snarare ökar enligt Naturvårdsverket. Det bör dock tilläggas att inrikesflyget dock ingår i målet om noll nettoutsläpp till 2045.

Hur går det då med målet att nå målet att nå nollutsläpp till 2045, som rapporten har till uppgift att granska?

Det går åt fel håll! I rapporten från 2019 står det följande:
”Utsläppsminskningen har bromsat in när den behöver accelerera. Varken det övergripande målet om noll nettoutsläpp eller etappmålen kommer att nås utan ytterligare politiska åtgärder.”

Vilket även Klimatpoliska rådets ordförande Ingrid Bonde trycker på under presskonferensen när hon säger att vi inte kommer nå de klimatmålen som en samlad politisk enhet står bakom om vi inte vidtar ytterligare kraftfulla politiska åtgärder. Läget är allvarligt.

Printscreen från rapporten. Den röda kurvan indikerar vilka utsläpp dagens politik förväntas ge.

Det tas också upp i rapporten att klimatförändringarna fortfarande ses som ett särintresse för miljöområdet, och inte genomsyrar allt på samma sätt som finanspolitiken:

På sidan 43 i rapporten står det följande:

”Klimatpolitiska rådet noterar regeringens snäva tolkning av klimatpolitik, det vill säga att regeringen endast redogör för beslut med ett uttalat klimatsyfte – alltså det som i denna rapport kallas direkt klimatpolitik. Vi konstaterar också att klimatredovisningen presenteras som en underbilaga till budget-propositionens bilaga för Utgiftsområde 20, Allmän miljö och naturvård. Det skulle kunna uppfattas som att klimatförändringar fortfarande ses som en del av miljöpolitiken först och främst, och inte som en sektorsövergripande utmaning som ska genomsyra den samlade politiken. Klimatpolitiska rådet anser att klimatredovisningen bör redovisas på samma nivå som finansplanen, eftersom klimatfrågan berör alla politikområden. Finansplanen är statsbudgetens huvuddokument, där regeringen beskriver sina över­gripande mål och prioriteringar.”

Detta tas även upp under presskonferensen av rådets vice ordförande Johan Kuylenstierna, då han tydligt säger att klimatpolitiken måste sätta gränser på samma sätt som finanspolitiken idag gör. Klimatmålen måste in i alla offentliga utredningar och propositioner. I alla konsekvensbedömningar.

Det är stort att de orden sägs högt, för det är exakt det som krävs. Att vi tar hänsyn till planetens gränser och håller oss inom vår koldioxidsbudget.

Miljöbalken bör uppdateras

Något annat som också är stort i rapporten är att Preem i Lysekil tas upp som ett exempel på industrianläggningar vars verksamhet står i konflikt med klimatmålen i rapporten. På sidan 40 i rapporten står följande stycke, vilket säger att miljöbalken bör uppdateras:

” Frågor om miljöbalken och klimatet sträcker sig dock längre än till vad som gäller för anläggningar som omfattas av handelssystemet. Enligt svensk lag krävs en miljökonsekvensbeskrivning i samband med att tillstånd prövas för alla verksamheter som påverkar miljön. I miljöbalkens kapitel 6 nämns effekter på klimatet som en av de miljöeffekter som ska beaktas vid dessa bedömningar. Däremot finns inte klimatet uttryckligen med i miljöbalkens portalparagraf, § 1, som anger balkens övergripande mål och tillämp­ningsområde. Där listas människors hälsa och miljö, biologisk mångfald, värdefulla natur- och kultur-miljöer, resurshushållning och återanvändning – men inte klimatet.

I regeringsförklaringen 2019 aviserar regeringen att all relevant lagstiftning ska ses över utifrån det klimatpolitiska ramverket. Klimatpolitiska rådet anser att regeringen i detta sammanhang bör föra in klimathänsyn i miljöbalkens portalparagraf.”

Rådet tar fram 16 olika rekommendationer, med fokus på transporter. Ett mål är bland annat att sätta ett stoppdatum för försäljning av fossila drivmedel. Ett annan rekommendation är att göra de transportpolitiska målen förenliga med klimatmålen (det finns alltså målkonflikter här) och ett tredje handlar om att se över regeringens ledarskap och styrning. Ni kan läsa om alla målen själva i rapporten.

”Figur 10 – Politiken påverkar aktörerna i samhället, vilka i sin tur påverkar växthusgasutsläppens utveckling”. Själv skulle jag även vilja lägga till att aktörerna i samhället också påverkar politiken, på ont och på gott.

För att sammanfatta det hela så lever Sverige varken upp till Parisavtalet eller till de egna klimatmålen. Den svenska klimatpolitiken får helt enkelt underkänt.

Vad säger då politikerna om rapporten?

Rickard Nordin, Centerns klimatpolitiska talesperson gjorde ett uttalande till Sveriges Radio samma dag som rapporten släpptes, och Nordin säger att han självklart hade skärpt målen ytterligare om det krävdes enligt Parisavtalet.

Isabella Lövin (MP) och infrastrukturminister Tomas Eneroth (S), som tog emot rapporten, säger sig välkomna rapporten. Eneroth säger sig vara hoppfull inför framtiden, samtidigt som Sverige troligtvis bara kommer nå hälften av målet om 70 procent minskning av transportsektorns utsläpp till 2030, och förespråkar själv ökad lastbilstrafik, helt i motsatt linje till rådets rapport. Utöver det är han även för en utbyggnad av Arlanda… Så personligen tror jag inte han har förstått vilken utmaning vi står inför, baserat på hans tidigare uttalanden.

I Klotet i Vetenskapsradion så säger Johan Rockström så här om rådets rapport, den 21 mars:

”Det räcker inte att stanna vid 2 graders uppvärmning. Vi måste hålla den globala uppvärmningen så långt nere som 1,5 grad för att undvika katastrofala förändringar. Det innebär att det Klimatpolitiska rådet faktiskt utvärderar regeringen och riksdagen mot mål som inte motsvarar vad vetenskapen faktiskt säger krävs för att nå Parisavtalet.”

Rockström bedömer att dagens mål om netto noll växthusgaser år 2045 skulle behövas ändras till absolut noll växthusutsläpp till år 2035, för att ligga linje med Parisavtalet.

Jag hoppas politikerna tar till sig detta och uppdaterar Sveriges mål, trots att det skulle leda till ännu hårdare kritik mot dem själva, om de inte drastiskt styr om sin politik.

Utsläppen minskar knappt och de behöver minska med 5-8% per år för att ligga i linje med målet om fossilfrihet 2045 (Naturvårdsverket). Minskningen behöver alltså öka med 500-800%. Det är självklart att farten måste öka, och kraftfulla åtgärder behöver införas, vilket rapporten säger svart på vitt.

Dessutom så hade det varit lämpligt att det Klimatpolitiska rådet fick resurser för att även granska hur Sveriges klimatpolitik förhåller sig till Parisavtalet, och inte bara till Sveriges egna klimatmål, som inte räcker för att begränsa uppvärmningen till under 2-grader.

Ps. Sverige lär även misslyckas med att nå 14 av 16 miljömål till 2020. Hur politiker kan hävda att Sverige är bra på klimat- och miljöpolitik förblir en gåta.